Guds signatur i skapelsen och Skriften

LÄSARMEJL - Alla åsikter är skribentens egna.

Den här texten av Sigvard Svärd utforskar sambandet mellan Bibelns ord och världens mysterier. Genom att väva samman tro, vetenskap och skapelsens skönhet visar den hur både Skriften och naturen bär spår av Gud. Texten inbjuder till eftertanke om hur allt hänger ihop, och hur vi kan ana Skaparens närvaro i både det stora och det lilla – från stjärnornas oändlighet till Bibelns sanningar.

FRÅN PRE(FÖR)-EVIGHETEN GÅR GUDS HELIGA ”VÄG” (RESHITH-DEREK) GENOM TIDEN

Bibeln, Skriften, Guds ord – är den heligaste, mäktigaste och mest underbara text som existerar på jorden. Bibeln är unik, helt i en klass för sig. Den har ingen konkurrent. Det handlar om ett gudomligt underverk, mätbart med Guds övriga skapelse, dock inte lagd under förgängelsen. Somligt innehåll är lättåtkomligt och lättbegripligt, annat är svårfunnet och svårtytt. Å ena sidan är det bara att frimodigt läsa på i Bibeln och tro, och å andra sidan behöver man ödmjukt och eftertänksamt studera texterna. 

Inget jordiskt bildspråk räcker till för att ge rättvisa åt det gudomliga; åt Gud och hans ord. Nej, men om vi låter en trons bibelsyn, tolkning av bibeltext och teologisk analys gå in i varandra – står dörren öppen för fattbarhet och personliga gudsmöten. Och välsignelse över den ”student”/”lärjunge”, som i tro på Skriften går in till sin studieplats/sitt bönerum – och kommer därifrån med förstärkt bibeltro och gudsförväntan. Sådana är efterfrågade i himlen och behövda i världen.  

PETER NILSON

I antologin ”Jesus återupptäckt?” från 1973 (Bonniers), sammanställd av Margit Sahlin mitt i den sk. Jesusrörelsens tid, hänvisar en av skribenterna, astronomen (1937-1998) Peter Nilson (sid. 87) – bla. känd för sina intressanta svar i radioföljetongen ”Svar idag” (1968-1991) – till ett gammalt visdomsord: ”Den första droppen ur kunskapens bägare [naturvetenskapens: exempelvis geologins, biologins, astronomins] skiljer människan från Gud – men när hon når bägarens botten, väntar Gud på henne där om hon söker honom.” Markeringen på slutet: ”om hon söker honom”, är inte sekundärt. För en överlåtelse till Gud genom Jesus är nödvändig, oavsett hur nära Gud kan kännas/upplevas. Om någon befinner sig i slutet av ett vetenskapligt forskningsarbete om livets gåta, eller i slutet på livet/inför döden – måste denne ta steget via Jesus in hans famn. Gud står och väntar, både på forskarens upptäckt av honom i ”bägarens botten” och på den döendes vid livets uppbrott. Men överlåtelsen till den ”Upptäckte”, får sökaren/finnaren göra själv. Skaparen tvingar ingen. Tro och frälsning är frivilligt, men de måste till. Både för att det för det första är i gudstro man ”förstår” tron, och för det andra för att få en plats i evigheten hos Gud/Jesus. 

Och Peter Nilson visste. Han hade vuxit upp i Småland med troende föräldrar och med en farfar som predikade i missionshus och kapell. Peter gick i söndagsskola vår och höst, i Sion Slättö strax norr om byn Möcklehult, och på vintern i byn – hemma hos min mamma och pappa. I unga år lät han troendedöpa sig, och blev genom dopet medlem i Filadelfiaförsamlingen (Pingströrelsen) Lammhult, i vilken han kom att vara en av dem som trakterade orgeln vid unisona sånger. Peter gifte sig småningom med en prästdotter i Uppland, som tillhörde en missionsförsamling där. När Peters farfar tog sig runt i bygderna som en ”vandringspredikant”, bar han vid sina predikobesök med sig en anteckningsbok, i vilken han hade skrivit (se Peters bok (Nordstedts) om Möcklehult: ”Den gamla byn”, sid. 248): ”För det förflutna måste jag veta att mina synder är förlåtna. För det närvarande måste jag veta att jag tillhör Herren just nu. För det tillkommande måste jag veta att jag till sist ska nå mitt eviga hem.” 

Här vill jag rent personligt vittna: Jag läser inte Bibeln för att bli frälst, för det är jag redan. Men jag ägnar mig åt bibelordet för att bli bevarad i frälsningen, likaledes för att växa vidare i tron på/i kunskap om Bibeln, och därmed ha svar åt människor som ställer frågor om min tro – oavsett vad syftet kan vara. (I detta bibelstudium använder mig av Svenska Folkbibeln 2015.) 

HÄRLIGT TROTS ALLT 

Det är sant att Guds skapelse är drabbat av följder från syndafallet i Edens lustgård (Adam och Eva), som det heter i Rom 8:20: ”Skapelsen har blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom [den Onde] som lagt den därunder.” Men Gud har svarat upp mot detta genom att verka överbryggande mot ”våldet”/”förstörelsen” med sin härlighet. En verklighet som i ett erkännande sjungs ut i psalmen (Segertoner 297:1): ”Härlig är jorden, härlig är Guds himmel, skön är själarnas pilgrimsgång. Genom de fagra riken på jorden, gå vi till paradis med sång.” Och hör särskilt från Ps 19:2-7 i Bibeln: ”Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet förkunnar hans händers verk. Dag berättar för dag, natt ger kunskap till natt, utan tal och utan ord, utan att man hör deras röst. Deras röst når ut över hela jorden, deras ord till världens ände. I himlen har han gjort en hydda åt solen. Den liknar en brudgum som kommer ut ur sin kammare, den jublar som en hjälte över att löpa sin bana. Vid himlens ena ända går den upp och följer sitt kretslopp till den andra. Ingenting är dolt för dessa hetta.”

Låt oss ta bilden av Bibeln som en geofysisk mätare som markerar vid aktuell träff. Vänds den mot det Gud har skapat, så skulle den blinka/lysa grönt då den riktades mot jorden/marken, havet, växtligheten, djurriket, människan och rymden – alltså, trots att allt, i viss mån, obönhörligt är lagt under syndafallets konsekvenser, som exempelvis dagens klimatförändringar, mänsklighetens många livsavgörande felbeslut, samt alltings hemfallenhet åt döden.  

VÄRLDSRYMDEN

Om vi tex. tänker oss upp/ut i världsrymden och låter den få utgöra en metafor för Gud och hans ord. Då framträder som ovanför ”huvudet”/ skapelseosynligt i förväg ditfört/inlagt, en uppdelning i tre objekt som den akademiska forskningen av rymden håller sig till. Sakralt sett då, utifrån gudomligheten Fader, Son och helig Ande, som döljer sig i/bakom allt skapat – det vetenskapen kommer fram till har Gud redan ordnat med. Det ligger liksom och väntar på att bli upptäckt och klarlagt. 

Så kan dessa tre materialistiskt framforskade rymdobjekt/fenomen gestaltas ”andligt”: 1) ”Celets (himlavalvets) mekanik” – studier av planeters rörelser; deras inbördes förhållande, kan i gudomligt perspektiv beskrivas som Faderns område, 2) ”Omklassificering” – när en nyupptäckt planet visar sig vara annorlunda (illustration av Sonens område), 3) ”Hypotetiska (algoritmiska) antaganden”, om ännu endast anade/i förväg ”tänkta” planeter (metafor för Andens område). Tretalet här, utesluter dock inte andra räknetal eller värden, då den gamla gudstron och den moderna vetenskapen finner sig vara i symbios.  

I allt som intill nu har upptäckts av världsrymden/universum, kan räknas: Planeter (stadigt lysande himlakroppar), stjärnor (blinkande himlakroppar), solsystem (i vår ingår bla. solen, jorden och månen). Vidare vintergator, galaxer/galaxhopar (materia som samlar/samlat ihop sig), asteroider och kometer (dvs. små himlakroppar utan eller med ”svans”). Samt andra sorters materia: plasma (tunn gas), nebulosa (stort gasmoln) och elektromagnetisk strålning. En galaxs sk. ”svart hål” (som möjligen uppstått genom en massiv stjärnas ”död”), kan liknas vid en koncentration av insugande kosmisk materia, med så stark gravitation (utåtriktad motkraft) att ljus inte kan komma in. Men all rymdmateria som ändå sugs in, kommer inte ut ur ”öppningen” igen, utan försvinner in i ”hålet” och ut i det okända. Flera expansionsteorier och relativitetsidéer om rymden är i omlopp bland forskare. Bedömningar att universum förminskas, har i sammanhanget litet utrymme i diskussionerna. 

INGET SLUT

Starta en tankens resa från jordens närmaste planet: månen, med rymdens slutgräns som destination. Ta och åk förbi den närmaste solen, vidare förbi planeten Saturnus mfl. Men hur långt du än far, kommer du kommer aldrig fram till något slut/förblivande stopp. Nej, det bara fortsätter i oändlighet. Ett av vetenskapens rymdmått kallas ”ljusår”, och är den sträcka en ljusstråle färdas i vakuum (hinderfritt) under ett år, dvs. 9,46 biljoner kilometer. 

Så fundera över denna svindlande sammanställning: Endast vår vintergata, en stavspiralliknande galax (alltså materia som samlar/samlat sig), har en omkrets/diameter på 100 000 ljusår x 9,46 kilometer, och är 12 000 ljusår x 9,46 biljoner kilometer tjock. Och man räknar (hypotetiskt/algoritmiskt) med att det existerar 200-400 miljarder planeter/stjärnor i den. I Jobs bok 22:12 lyder det: ”Bor inte Gud i himlens höjd? Och se på stjärnorna däruppe, hur högt de sitter!” Låt oss växla över från högt till glans: ”Solen har sin glans, månen har en annan glans och stjärnorna en annan, och stjärna skiljer sig från stjärna i glans.” (1 Kor 15:41)

Bibelläsaren drar sig inför detta till minnes ett tillfälle då Herren förde ut Abram (Abraham) och sade (1 Mos 15:5-6): ”´Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem.´ Och han sade till honom: ´Så ska din avkomma bli [närmast judarna som Herrens utvalda folk (i evigt avseende som ”bruden”), och i förlängningen efter judafolket, även den hednakristna församlingen (i samma eviga ”brudperspektiv”)].´ Och Abram trodde på Herren [redan här synes Abrahams ”förvägstro” om/på Honom, som Herren skulle komma att sända för att ”krossa Ormens huvud”; Jesus Messias/Jesus Kristus (1 Mos 3:15). 

Se Hebr 11:17-19: ”I tron bar Abraham fram Isak som offer när han blev satt på prov. Sin ende son bar han fram, trots att han hade fått löftena och Gud hade sagt till honom: Det är genom Isak din avkomma ska räknas. Abraham räknade med att Gud hade makt att till och med uppväcka från de döda, och därifrån återfick han honom också, bildligt talat.” Uppmärksamma just i vers 19 här – hur som Isak, förebildande Jesus, blev räddad undan döden just som allt skulle ta ett abrupt slut]. I frågan om tro, inbegrips sannolikt alla som skulle komma att tro likt Abraham, vilken blivit benämnd som ”trons fader”/”fader för dem som tror”; judar som hedningar (jfr. Rom.4:16-24).   

ABRAHAMS BARN

Lyssna till två bibelsammanhang som knyter samman, här särskilt ställt till oss hednakristna: ”Han [Herren] som ger er Anden och gör underverk ibland er, är det för era laggärningar [självfrälsningsförsök] eller för att ni lyssnade i tro [till talet om Jesus Kristus], likt Abraham? Han trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet. Därför ska ni veta att de som har tron, de är Abrahams barn. Skriften förutsåg att Gud skulle förklara hedningarna rättfärdiga av tro och gav i förväg detta glädjebud till Abraham: I dig ska alla folk bli välsignade. Alltså blir de som tror välsignade tillsammans med Abraham [trons människor hör ihop med Abraham] som trodde.” (Gal 3:5-9) 

Observera hur det är tecknat om Jesu frälsningsmöte med juden Sackeus i romersk tjänst som tullindrivare (Luk 19:9-10): ”Jesus sade till honom: ´I dag har frälsning kommit till det här huset, för också han [det var verkligen ingen farisé eller skriftlärd som avsågs, utan en ”förrädare” i judiska ögon] är en Abrahams son. Människosonen har kommit för att söka upp och frälsa det som var förlorat.” Slutligen blir det gemensam samling av trons folk i himlen: ”Därefter såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet, klädda i vita kläder och med palmblad i sina händer, och de ropade med stark röst: ´Frälsningen tillhör vår Gud, som sitter på tronen och Lammet!´” (Upp 7:9-10)

SKAPAT HÖR IHOP

Nya astronomiska/rymdsfäriska iakttagelser är aldrig de sista. Vi kan tala både om gränslöst, oändligt, taklöst eller om man säger: ”bottenlöst”. Universum är Guds skapelse, och allt han har skapt hör ihop; är kommet ur hans hand och bär hans signatur. Men du kan inte få tag i Guds ”autograf” på papper, likt av stavhopparen ”Mondo” Duplantis efter ett nytt världsrekord. Men Skaparens ”namnteckning” finns som sagt överallt i skapelsen. Och det går faktiskt att göra en uppdelning av rymden i tre lager sett utifrån treenigheten – på samma sätt som det tex. går att göra med en människas hud (överhud, läderhud, underhud). Åter igen, allt skapat hör samman, och i allt skapat verkar inte sällan ett tretal av element i kombination, som om att gudomligheten alltså har gjort sig beskriven/inskriven i varje del av Guds skapelseverk; molekylvärlden och cyberrymden inräknad. 

Om himlarymden kan det avgränsat till tre delar även sägas (alltså förutom de tre tidigare uppmärksammade objekten): 1) Det som syns med blotta ögat (den närmaste vintergatan), 2) Det som hittills har identifierats (yttre rymden, med expoplaneter och neutronstjärnor), 3) Det som ännu är oupptäckt; för den ännu bara föreställande (rymden bortom). Citerar Peter Nilson igen (sid. 88): ”Vi vet bättre än någonsin att kunskap sannerligen är på gott och ont, att kunskapen har gett människan en nedbrytande makt som förr bara tillkom de irreversibla [oåterkalleliga] naturförloppen och den flyende tiden. Den har gett oss en skrämmande hemlöshet i tillvaron. Det kommer att förbli så tills vi åter lär oss inse att religiösa referensramar kan vara nödvändiga för att tolka verkligheten, tills vi inser att det finns mönster av många olika slag i universum, och vi måste lära oss att se dem alla innan vår bild av verkligheten är färdig. Det är kanske ännu som i Dürers ”kosmiska” självporträtt [år 1520] bara hade sett det matematiska mönstret [han hade genialt detaljerat målat sig i syfte att likna Jesus, att det kunde uppfattas som gudomligt], utan att ana att det endast vara konturerna av Skaparens ansikte [vilket är ett faktum beträffande allt i skapelsen].” 

LÅTER SIG SES

Men ingen behöver gå den här långa, ansträngande och kostsamma vägen, det professionellt vetenskapliga studiet, för att söka/finna Skaparens ”ansikte”. Han låter sig nämligen upptäckas/ses i Ordet genom sin Ande, samt i andliga upplevelser av bönesvar i Jesu namn – men alltså också, på ”nära håll”, i [fördolda] direktmöten med honom i hans skapelse. Vilket blir uttalat av Paulus på areopagen i Aten (Apg 17:28): ”För i honom är det som vi lever rör oss och är till”, något människan erbjuds att erkänna – och så i tro överlämna sig åt honom. Skapelsen är inte tillbedjansvärd, men Skaparen. Skapelsen pekar på Gud, och delarna ”söker” hjälpa varandra att visa på honom. Än tydligare och än mer underbart är det med de bibliska texterna. De liksom ”söker” sig till varandra, ”gnuggar” sig mot varandra, för att få fram Fadern, Sonen och den helige Ande. Ett visst bibelord distanserar sig inte, utan dras till de andra – och i det ”mötet” ger de resonans åt varandra. 

Bibelläsaren kan få vara med om vid läsning av visst ställe, som att orden på andra håll i Bibeln ropar på att också bli ”sedda”; att också får vara med. Ja, allt i Bibeln hör ihop. Och i den meningen blir Bibeln som en spegelbild för skapelsen. Som allt i Bibeln hör samman och bör hållas samman, så är Guds fysiska/materiella skapelse en enhet men var för sig delar. Men allt det Gud gjort, vänder sig till Gud. Som Gud är vänd med sitt ansikte mot sin skapelse, så tittar det skapade efter sin Skapare. När Guds tid är inne, tas både det tillfälligt utsända ordet tillbaka till himlen (då det har färdigtjänat sitt syfte på jorden, och den nuvarande skapelsen går upp i rök: ”Himmel och jord ska förgå, men mina ord ska aldrig förgå”, sa Jesus i Matt 24:34 (se tex. även Matt 5:18, 2 Petr 3:12, Jes 40:8).   

GUDS EVIGA ”VÄG”

I Ords 8:22, någon av de verser i Bibeln som djupast tar oss ner i pre(för)-evigheten (även om först och främst Jobs bok, men även brevet till Hebreerna – båda var för sig, ger mer omfångsrikt perspektiv i ämnet), heter det så intressant, mäktigt och heligt: ”Herren hade mig [Visheten/Sonen] vid begynnelsen [hebr. reshith] av sin väg [hebr. derek], före sina gärningar i urtiden.” Det hade alltså före dessa ”gärningar”, skett ett Andens verk med en slags ”födelseakt”, eller om det mer bör tydas som att Fadern gett Sonen en kallelse (återkommer till detta i ett eget ämnesstudium) – vilken blev positivt mottagen och bejakad av Sonen. Här går det i gång, som vi ibland kallar ”Guds stora berättelse” (”historia”/”drama”). 

Innan jag går vidare ner i detta pre(för)-eviga händelseförlopp, är det på sin plats att få sagt – att det hebreiska språket inte frälser, även om det finns kristna som närmast vill göra språket till ett sakrament, och förresten menar utan bibliskt belägg, att det ska talas hebreiska i himlen. Nej, däremot kan vi dra nytta av språket för biblisk förståelse. Ords 8:22, handlar om Faderns ”förstlingsverk”, den allra förste och det allra första. Dvs. början (reshith) som en uppstart av Sonen, och Faderns handlings-”väg” (derek) framåt. Betydelsen av grundtextorden är på en gång: ental, tvåtal och tretal. 

Till ”begynnelsen” och ”väg”, ska också tillföras ett väsen, dvs. Sonen. Det pre(för)-eviga ”förstlingsverket” är tredubbelt med två ord: reshith och derek i ett, och med ordningen: 1) Sonen, 2) Början, 3) Vägen. Visst ligger Joh 1:1-3 i NT väl till för att bekräfta GT: ”I begynnelsen [början] var Ordet [Sonen], och Ordet var Gud [i den gudomliga treenigheten]. Han var i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till [inte ens Guds ”väg”].” 

Tänk på att Jerusalem inte endast är (1) Guds särskilt fysiska härlighet på jorden: ”den store Kungens stad” (Matt 5:35), utan (2) i den kommande nya Jerusalem, är den staden med ”de fasta grundvalarna” (Hebr 11:10), och för det tredje (3) är staden Jerusalem i evighetens perspektiv: ”bruden, Lammets hustru” (Upp 21:9-11). Lägg märke till i det sistnämnda, att Jesus redan i Matt 23:37 talar till Jerusalem som om tom. staden vore ett levande väsen, inte endast innefattade stadens religiösa ledare: ”Jerusalem, Jerusalem, du som mördar profeterna och stenar dem som är sända till dig! Hur ofta har jag inte velat samla dina barn, så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna. Men ni ville inte.” Allt gudomligt som utgått i tiden; blivit till/formats, har liv likt hur det förhåller sig med bibelordet: ”Ni är ju födda på nytt, inte av en förgänglig säd utan av en oförgänglig, genom Guds levande ord som består.” (1 Petr 1:23) Allt som kommit ur Guds hand ”lever” till Guds ära. Ta en stund med hela Psalm 148, som i Svenska Folkbibeln 20015 betitlats: ”Skapelsens lovsång”. 

EN FORTSÄTTNING

Och ordet ”begynnelsen”, tyder på att det väntade en fortsättning. Som en röd berättelsetråd eller underström, löper eller driver först reshith-derek genom pre(för)-evigheten, och därefter dras tråden/driver strömmen genom tiden – fram till att Gud vid tidens avslutning, skapar ”nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor” (2 Petr 3:13). Innan det vi föreställer oss om skapelsen vi lever i, hade alltså Gud Fader en helig och hemlig planläggning: ”sin väg”/en gudomlig mening/en evig målsättning/ en ”berättelse”. Detta var således före skapelsen av änglavärlden (Neh 9:6, Kol 1:16, som jag strax återkommer till), och naturligtvis före skapelsen av himlen, jorden och människosläktet (1 Mos kap. 1-2). 

Om det djupast sett var Faderns ”väg”, blev/var det också Sonens ”väg” vid Faderns högra sida. Gudomligheten gick inte/går inte fram på olika vägar, hade inte/har inte skilda planer/målsättningar. Redan från början av ”sin väg” hade Herren Gud, sin Son med sig som det lyder: ”Herren hade mig vid begynnelsen av sin väg [reshith-derek), före sina gärningar i urtiden.” Det räcker inte med teologiska kontextualiseringar [”bestämma” vad som gällde i det samtida; då en händelse skedde] och bibelkritiska skiljanden av de kanoniska skrifterna från varandra [resonera sönder Bibelns helhet]. Tron håller mer, och får mest fångst – om den lägger ut på djupet [jfr. Luk 5:4-7]. I förskott av facit, detta bibelarbetes slutprodukt, kan den intresserade redan nu läsa Upp kap. 5 – om Sonen/Jesus, som den ende ”värdige” att öppna den heliga bokrullen i Faderns hand.

”MELLANLÄGGET”

När vår dotter Kajsa var liten kallade vi henne för ”mellanlägget”. Vad Kerstin och jag än företog oss, kom hon och skulle vara emellan oss. Satt vi tillsammans i en soffa, kom hon dit och trängde sig emellan. Och inget ovanligt var det att hon kom på natten och skulle ligga emellan oss; i mitten. Från hennes sida var det säkert en markering av tillhörighet och sin tillhörighets plats/utrymme som vårt barn. När jag läser i Bibeln om Sonen i treenigheten, verkar han inta centrum, mitten; emellanläget – likt Kajsa som (svag bild i jämförelse) ”mellanlägget”. Men det är som att Sonen alltid hittar sitt rätta läge, sin evighetsgivna funktion. Ungefär som: ”Här kommer jag och i min ödmjukhet och frimodighet, och intar min förutbestämda position.” (I svenska språket förekommer både mellan och emellan. De är synonymer, men emellan ger en mer konkret innebörd, medan mellan är mer abstrakt.) 

Varför inte grunna till på denna teologiska betraktelse, om hur Sonen/Jesus symboliskt intar mittenplatsen som ”sin”, och i rollen att knyta ihop: 1) I den treeniga gudomligheten mellan Fadern och Anden, 2) I mitten, med en hand i varje, mellan GF/GT och NF/NT, 3) På samma sätt mellan Israel och den hednakristna församlingen, 4) Och därefter, i mitten på Golgata, för att också uppfylla profetior om honom, som att han tex. är ”publikaner och syndares vän” och för dem hänger han mellan himmel och jord (jfr. Luk 7:35, 15:1, Joh 3:13-16): ”Där korsfäste de honom, och tillsammans med honom två andra, en på var sida med Jesus i mitten.” (Joh 19:18) Men alla tar inte emot, det är med Jesus som det skiljer sig åt – han kommer emellan (Hes kap. 8, Apg 4:11-12, 1 Petr 2:7, Matt 19:27-380, 25:31-33). Skriften är både präglad av Jesus och pekar på honom. 

ÄVEN I BIBELN 

Åt det som kännetecknar Jesus, om att vara ”i mitten”, uppfattar jag att det alltså även är med böckerna, kapitlen och verserna i Bibeln. Alla vill vara med, söker sig mot centrum, pockar på vår uppmärksamhet; vill synas och höras – vara ”mellanlägget”; glöm inte mig. Över huvud drar bibelorden, likt Fadern, Sonen och Anden, sig till varandra. Om man allegoriskt hämtar fram om Fadern, hör Sonen och Anden snart av sig och vill delta. Det är samma med Guds ord. När en text studeras i Skriften, önskar andra texter i Skriften att också få bli föremål för studier. Som gudomligheten hör ihop, så hör också Bibelns alla delar samman. Ingen/inget kan tas bort, ingen/inget kan läggas till. 

Hör vidare i Ord 8, här 27-30: ”När han [Fadern, och man kan tänka efter Andens ”ruvande”] beredde himlen var jag [Sonen] där, när han välvde ett valv över djupen, när han fäste skyarna där uppe och djupets källor bröt fram med kraft, när han satte en gräns för havet och vattnet stannade där han befallt, när han lade jordens grund, då var jag verksam [deltagande] vid hans sida.” Sonen är den gudomliga ”vägens”/”berättelsens”/”historiens” kärna och höjdpunkt. Ingen blir större, inget blir förmer. Jesus är poängernas Poäng. 

DET JESUS ÄR

Att Sonen/Jesus är centrum i det eviga och som Frälsaren, vare sig det är frågan om himlen eller jorden, det är uppenbart av 1 Kor 1:24, där det står att läsa: ”Kristus som Guds kraft [grek. dynamin] och vishet [sofian]”. Och som det är tecknat i vers 30: ”Tack vare honom [Gud] är ni i Kristus Jesus. För oss har han blivit [personifierad] vishet [sofia] från Gud, rättfärdighet, helgelse och återlösning.” Det heter i Upp 21:6 av Jesus om sig själv: ”Jag är A [det första/den förste] och O [det sista/den siste, exempelvis Adam, 1 Kor 15:45], begynnelsen [arche] och änden [telos].” 

I Upp 22:12 säger han: ”Jag är A och O, den förste och den siste, begynnelsen och änden.” Samt så ger Kol 1:17 följande: ”Han är till före allt, och allt hålls samman genom honom.” Jesus är allt – som kan tillskrivas vara evigt absolut och nödvändigt – för vår frälsning. Välsignat för oss låter det i Ef 2:14: ”Han är vår frid [eirene]”. Jesus är Amen åt alla riktningar, för alla förhållanden, i himmel och på jord: ”Och skriv till ängeln för församlingen i Laodica: Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sanna vittnet, upphovet till Guds skapelse.” (Upp3:14) Alltså, han är själva grundorsaken/anledningen till (1) skapelsen, till (2) äktenskapet, (3) förbunden, (4) Israel, (5) församlingen, (6) frälsningen, (7) återkomsten, (8) det nya Jerusalem.  

Vi får kopplat till detta klargörande om Sonen/Jesus, hänvisa till att han – som det framställs i Johannes evangelium – också tex. är: ”Ordet” (1:14), ”livets bröd” (6:35) ”världens ljus” (8:12), ”den gode herden” (10:11), ”den sanna vinstocken” (15:1), och inte minst ”Jag Är” (Joh 8:28, 58). Två förhållanden att ha i minnet, när vi är inne på detta tema, är att Sonen/Jesus antingen kunde omfattas i en ”förvägstro” innan han kom som Messias/Kristus, eller som en ”eftertro” (för oss som lever idag: en ”nutro”) – eftersom han har kommit. För det kan med ackuratess slås fast, att inget som har med Guds ”väg” att göra, existerar och växer utan Jesus: alltså utan reshith-derek, då det är han som är det. Det går inte att skriva upp Jesus för mycket, bara det inte leder till en rörelse efter ”Jesu-only-koncept”, som gentemot Sonen försätter Fadern och Anden i bakvatten. Bibeln har den gudomliga treenigheten i på rak linje, eller i ett samspel med cirkulerat ansvar, vad det rör rang och härlighet. 

FÖRSTA PINGSTDAGEN

Den intresserade kan knappast, i sammanhanget, gå förbi följande i Apg 2:22-28 från en predikan av Petrus på första pingstdagen om Sonen/Jesus: ”Israeliter, hör dessa ord: Jesus från Nasaret var en man som blev [men samtidigt var han det alltså från pre(för)-evigheten] erkänd av Gud inför er genom kraftgärningar, under och tecken. Genom honom gjorde Gud detta mitt ibland er, som ni själva vet. Efter Guds [Sonen medverkade] bestämda plan och beslut [”väg”] blev han utlämnad, och med hjälp av de laglösa [romarna/vi hedningar] spikade ni [israeliter] upp honom och dödade. Men Gud har uppväckt honom och löst honom ur dödens vånda, efter som det inte var möjligt för döden att behålla honom [då han är både evig och utan synd]. 

David säger om honom [profetiskt lagda ord om Jesus]: Jag har alltid Herren [min Fader] för ögonen. Han är vid min högra [intressant, när Sonen annars sitter/ska komma att sitta: till höger om Fadern] sida för att jag inte ska vackla. Därför gläds mitt hjärta och jublar min tunga. Även min kropp får vila i trygghet att du [Fader] inte lämnar min själ åt dödsriket eller låter din Helige [mig: Sonen] se förgängelsen. Du har visat mig livets vägar, du ska mätta mig med glädje inför ditt ansikte. 

Läser vi vidare i Ords 8, och också tar med vers 32, då stöter vi plötsligt på en inbjudan/ett ”kom”/en kallelse till oss människor: ”Så lyssna nu till mig mina barn. Saliga är de som följer mina [gudomlighetens] vägar.” Överraskande och oförtjänt, hälsas den troende människan, välkommen in i Guds ”stora berättelse”/”historia” – för att i mindre storlek och värde förstås, bli en del av den.   

INBJUDAN/KALLADE

Ja, hör uppmaningen från gudomligheten, först ur pre(för)-evigheten, och sedan ljudande genom tiden, exempelvis till Abraham 2000 f.Kr.: ”Herren sade till Abram: ´Gå ut från ditt land och din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag ska visa dig.´” (1 Mos 12:1) Och längre fram (2 Mos 12:50-51): ”Alla Israels barn gjorde så [alltså förberedde sig]. De gjorde som Herren hade befallt Mose och Aron. Just den dagen förde Herrens Israels barn ut ur Egyptens land efter deras härskaror [stammar].” Komplettera gärna med Hos 11:1: ”När Israel var ung [Gud hade bytt namn på Jakob, 400 år tidigare, till Israel, 1 Mos 32:28] fick jag honom kär, och ut ur Egypten kallade jag min son.” 

Lång tid efter uttåget ur Egypten, 1400 år senare, är det dags för mer på samma tema: ”Vid den tiden trädde Johannes Döparen fram och förkunnade i Judeens öken och sade [Matt 3:1-3]: ´Omvänd er! Himmelriket är nära.´ Det var om honom det sades genom profeten Jesaja: En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren [för Sonen/Jesus, reshith-derek], gör stigarna raka för honom! Och under sina jordiska dagar (Matt 11:28-30) uppmanade Jesus folket (lägg märke till vilken ljuvlig ”omvändelse” som beskrivs): ”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, ska jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni finna ro för era själar, för mitt ok är milt och min börda är lätt.” 

I Bibelns sista bok kulminerar kallelsens ärende. Guds änglar, den helige Ande och församlingen: jag/du/vi, samverkar alltså till detta: (jfr. Upp 14:6-7, 22:16): ”Och jag såg en annan ängel flyga uppe på himlen. Han hade ett evigt evangelium [om Sonen/Jesus: reshith-derek, ända från pre(för)-evigheten] att förkunna för jordens invånare, för alla folk och stammar och språk och länder, och han sade med stark röst: ´Vörda [erkänn] Gud och ge honom äran! Stunden för hans dom [och räddning åt de heliga] har kommit! Tillbe honom som har gjort himlen och jorden, havet och vattenkällorna.” – ”Och Anden och bruden säger: ´Kom!´ Och den som törstar ska komma [gärna med detsamma!], och den som vill ska fritt få ta emot av livets vatten.” 

MEDVANDRARE 

Det är av betydande värde, i fråga om Guds kallelse till oss, att vi blir efterföljare till Sonen, eller med annat ord: ”medvandrare” (i positiv mening: ”medberoende”) till honom på ”hans väg” [reshith-derek]. Den eviga vägen har Herren själv bestämt om (Job 36:23): ”Vem har anvisat honom hans väg”? Det som var Faderns ”väg”, var alltså också Sonens, men även Andens. Jag brukar här reshith-derek ur pre(för)-evigheten – som ett profetiskt grundstöd för helheten, oavsett det avser gamla eller nya testamentet. GT:s hebreiska text korresponderar med NT:s grekiska i ämnet.   

Den ”röda vägtråden”/”underströmmen” som går/driver genom tiden, beskrivs både i ental och flertal. Och det rör sig då i sak på ett plan, i ett djup av helighet, som man endast i den helige Ande kan ana något av, och i långa stycken: omfatta. Herrens ”väg”/vägar är exempelvis ”rätta” (5 Mos 32:4), är ”högre” än människors vägar (Ps 55:9), går i ”helighet” (Ps 77:14), de är den ”ärliges” (Ords 10:29), de är ”eviga” (Hab 3:6), vägen är ”smal” (Matt 7:14), det är en ”fridens” väg (Luk 1:79), en som ”vida överträffar alla andra” (1 Kor 12:31, 13:4-7) och det är ”sanna” vägar” (Upp 15:3). 

En fråga som infinner sig är, om vi i nuvarande tid tittar bakåt till reshith-derek och frågar: Var har Herrens ”väg”/vägar gått förr, exempelvis för judafolket? Lyssna till ett svar om det bla. i Ps 77:20: ”Genom havet gick din väg, din stig genom väldiga vatten [på väg till Kanaans utlovade land], och ingen såg dina fotspår [osynligt ledde och vakade Herren över dem].” Märk hur Paulus formulerar sig i Apg 13:17-20: ”Detta folks Gud, Israels Gud, utvalde våra fäder. Han gjorde [sedan] sitt folk stort när de bodde som främlingar i Egypten. Med upplyft arm [i höjden] förde han dem ut därifrån, och under fyrtio år bar han dem [från höjden] i öknen. Han utrotade sju folk [5 Mos 7:1, vilket kom att ske genom Josua] i Kannans land och gav deras land i arv åt sitt folk. 

Allt detta [från när Israels barn i Josefs dagar, 1800 f.Kr., kom till Egypten, 1 Mos 37:28] tog omkring fyrahundrafemtio år. Därefter gav han dem domare fram till profeten Samuels tid [1000 f.Kr].” Vidare: ”Han ledde dem på den rätta vägen till en stad [Jerusalem] där de kunde bo.” (Ps 107:7) Men med detta konstaterat, hade Guds tidigare förbund med Abraham i Kanaans land, omnämnt tio fiendefolk – som hade intagit Guds heliga landområde, efter kan man tänka sig, upplösningen av Eden med dess lustgård (jfr. 1 Mos 3:22-24, 15:18-19). 

ISRAEL SOM NATION 

Pastor Lewi Pethrus höll 1912 i Filadelfia Stockholm en bibelstudieserie om Jesu återkomst och de yttersta tingen (eskatologi) som samma år kom ut i bokform på förlaget Filadelfia, och har sedan dess blivit tryckt i många upplagor. Lewi Pethrus var övertygad om att de, över världen förskingrade judarna sedan, främst år 70 e.Kr. med Jerusalems förstöring – skulle i enlighet med de bibliska profetiorna: återvända till sitt land. I boken heter det (15:e upplagan, sid. 51): ”Men det kommer en tid, då Israel skall tro på sin Messias. Nu håller judarna på att komma tillbaka till Jerusalem. Och när Kristus kommer [återkomsten], skall Israel som ett folk komma att tro på honom. I Upp. 14 kap talas om ”förstling åt Gud och Lammet”. Dessa kommer att bli bärare av frälsningens evangelium under slutet av vedermödans tid.” 

Hur det gick till när Israel som nation deklarerades 14 maj 1948, beskriver Golda Meier (småningom premiärminister) i sin biografi ”Mitt liv” från 1975 på följande sätt (P. A. Nordstedt & Söners Förlag sid. 199): ”Några minuter senare, precis klockan fyra, började högtidligheten. Ben-Gurion (som var premiärminister före Golda Meier), klädd i mörk kavajkostym och slips, reste sig och slog i bordet med en klubba. Enligt planen skulle detta vara signal till orkestern, placerad på en läktare en trappa upp, att spela Hatikvah, nationalsången. Men någonting gick på tok och det blev ingen musik. Vi reste oss spontant och sjöng vår nationalsång. Så harsklade sig Ben-Gurion och sade stillsamt: ´Jag skall nu föredra självständighetsförklaringen.´ 

Det tog honom inte mer än en kvart att läsa upp proklamationen i sin helhet. Han läste den långsamt och mycket tydligt, och jag minns hur hans röst ändrade sig och höjdes en smula då han kom till elfte paragrafen [här i min kursv.]: Därför har vi, medlemmarna av nationalrådet, som representerar det judiska folket i Israels land och den sionistiska rörelsen, församlats den dag det brittiska mandatet över Palestina upphört, och i kraft av vår naturliga och historiska rätt och FN-församlingens beslut kungör vi härmed upprättandet av en judisk stat i Israels land – staten Israel.”

GUDS FÖRSAMLING

Och, i frågans fortsättning: Var gick Herrens ”väg”/vägar förr, om vi tänker på Guds församling – direkt efter första pingstdagens väckelse med omkring 3 000 (sannolikt endast män i denna siffra) omvända och döpta (Apg 2:41)? Jo, Guds verk med sin församling i Jerusalem fortsatte, och det står skrivet i vers 47 om hur det förhöll sig: ”De prisade Gud och var omtyckta av hela folket [allmänheten]. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta.” Det räcker med att flytta fram till kap. 4:1-3, för att se mer av ”Herrens väg”: ”Medan de [Petrus och Johannes] talade till folket kom prästerna [som ogillade förkunnelsen om Jesus], tempelvaktens ledare [som oroade sig över folkskockningen som uppstod] och saddukeerna [vilka inte trodde på uppståndelse] emot dem, upprörda över att de undervisade folket och i Jesus predikade uppståndelsen från de döda. De grep dem och höll dem fängslade till nästa dag, eftersom det redan var kväll. Men många av dem som hade hört ordet kom till tro, och antalet män var nu omkring fem tusen [med kvinnor kan det ha varit minst det dubbla].” Varför inte också ta med kap. 5:14-16: ”Och ännu fler kom till tro på Herren, stora skaror av både män och kvinnor. 

Man bar till och med ut de sjuka på gatorna och lade dem på bäddar och bårar för att åtminstone Petrus skugga skulle falla på någon av dem när han gick förbi. Det kom också en stor skara från städerna runt omkring Jerusalem och förde med sig sjuka och sådan som plågades av orena andar, och alla blev botade.” Fyller på med kap. 6:7: ”Och Guds ord hade framgång och antalet lärjungar växte kraftigt. Även en stor grupp präster [judiska] började lyda tron [evangeliet om Jesus].” När bibelläsaren kommer fram till kap. 8:1 är det skrivet: ”Samma dag utbröt en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem, och alla utom apostlarna skingrades över Judeen [söderut] och Samarien [norrut]”. Vid tiden för förföljelsen hade, enligt kyrkohistorien, antalet medlemmar i Jerusalem vuxit till 25 000. Det beräknas att stadens invånare var 100 000.  

GUDOMLIG HJÄLP

Nog behöver vi gudomlig hjälp att se ”Herrens väg”/vägar. Vi får be om att Anden visar oss den/de. Observera hur Mose i GT uttrycker sig i avseende på detta (2 Mos 33:12): ”Om jag har funnit nåd för dina ögon, så låt mig förstå dina vägar och lära känna dig, så att jag finner nåd för dina ögon. Och tänk på att detta folk är ditt folk [så ha förbarmande].” Och den här dubbelprofetiska frimodigheten [först handlar det om kung David själv, och därpå, i djupare betydelse – om Sonen/Jesus] ljuder högt (Ps 16:11): ”Du [Herre] visar mig livets väg. Jag mättas av glädje inför ditt ansikte, av ljuvlighet på din högra sida [Fader] för evigt.” Men psalmisten har inte fått nog (kap. 86:11): ”Visa mig, Herre, din väg, jag vill vandra i din sanning. Ge mig ett odelat hjärta så jag vördar [erkänner] ditt namn.” 

Men detta sökande efter reshith-derek, Sonen/Jesus i överförd mening från hebreiskan, framträder också i NT. I Joh 12:20-22 heter det: ”Bland dem som kommit upp [till Jerusalem] för att tillbe vid högtiden [hebr. pesach] fanns några greker. De kom till Filippus, som var från Betsaida i Galileen [och därför troligtvis talade grekiska om det behövdes], och bad honom: ´Herre [något underdånigt, eller snarlikt engelskans mer frågande ”Please”, däremot inte högvärdigt som ”Rabbi”, adlat ”Sir” eller ”Herr president”], vi vill se Jesus.´ Filippus gick och talade om det för Andreas, och Andreas och Filippos gick och berättade det för Jesus.” 

Se här ytterligare ett bibelord i andan av reshith-derek (Matt 21:31-32): ”Jesus sade till dem [överstepräster och folkets äldste]: ´Jag säger er sanningen: Tullindrivare [judar i romersk tjänst] och prostituerade ska gå före er in i Guds rike. Johannes [Döparen] kom till er på rättfärdighetens väg och ni trodde inte på honom, men tullindrivare och de prostituerade trodde på honom. Och trots att ni såg det, ångrade ni er inte ens senare [trots dopförrättningarna i floden Jordan, trots det mäktiga som hände då Jesus korsfästes på Golgata, trots den omtalade uppståndelsen, och trots det som inträffade på pingstdagen (GT:s hebreiska namn på denna, med tre inriktningar, sammanfallande högtid, är: skördehögtiden/chag ha kasir 2 Mos 23:26, veckohögtiden/chag shavouth 2 Mos 34:22, och förstlingsdagen/yom ha-bikkurim 4 Mos 28:26) trodde på honom.´”

Hör också Paulus i Fil 3:7-14: ”Men allt det som förr var en vinst för mig [enligt den mosaiska lagen] räknar jag nu som förlust för Kristi skull. Ja, jag räknar allt [lagbundet] som en förlust, för jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som skräp, för att vinna Kristus och bli funnen i honom – inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tron på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron. Då får jag lära känna Kristus och kraften i hans uppståndelse och dela hans lidanden genom att bli lik honom i hans död [en död i tron/med tro], i hoppet om att nå fram till uppståndelsen från de döda [likt det som skedde med Kristus].” 

DET NYA

Här kan det passa, att också hänvisa till, var den väg går (som 700 f.Kr. blir profetiskt uttalad): ”Se, jag gör något nytt. Redan nu visar det sig. Märker ni det inte? Jag ska göra en väg i vildmarken och strömmar i öknen.” (Jes 43:19) Det är med stor säkerhet ”vägbron”/övergången mellan GF och NF som poängteras, med början i Johannes Döparen som kom på ”rättfärdighetens väg”, och levde ut sin tro och kallelse i öknen, med det starka samlade till omvändelsedop i Jordan. Och med Jesus slog ”det nya” ut i stor och underbar blomning. Jesus kom och vände upp och ner på ”gammalt”. Han väckte både förundran av hur han talade (Mark 1:22), beundran för sin omsorg (Matt 12:7) och ilska för sin upphöjda bekännelse (Joh 4:14).  

Iaktta exempelvis händelsen i Matt 22:15-22: ”Då gick fariseerna och gjorde upp planer för att snärja honom [Jesus] genom något som han sade. De sände sina lärjungar [”teologistudenterna”] till honom tillsammans med herodianerna [troligtvis edomiter, som stödde den av Rom tillsatte kung Herodes, vilken var av edomitisk härkomst] för att säga: ´Mästare, vi vet att du är ärlig och lär ut sanningen om Guds väg och inte tar parti för någon utan behandlar alla lika. Så säg oss nu: Vad anser du? Är det tillåtet att betala skatt till kejsaren [i Rom] eller inte?´ Jesus märkte deras ondska och sade: ´Varför prövar ni mig, era hycklare? Visa mig myntet som skatten betalas med.´ De räckte honom en denar [romerskt silvermynt: värt en enkel arbetares dagslön], och han frågade dem: ´Vems bild och inskrift är detta?´ De svarade: ´Kejsarens.´ Då sade han till dem: ´Ge då kejsaren det om tillhör kejsaren, och Gud vad som tillhör Gud.´ [I bildlig mening: det som uppenbart är ”världsligt”; hör till världen – kan vara förljugen politik, ogudaktig kultur, ateistisk moral och etik.] När de hörde detta blev de förundrade, och de lämnade honom och gick sin väg.” 

TRO TILL GUDS ORD

Det vi uppmanas att göra för vårt vidkommande, är att sätta tro till Guds ord, och i bön söka (Anden kommer vår svaghet och kanske känsla av omöjlighet till hjälp: jfr. Joh 3:5-6, Rom 8:26-27, 1 Kor 12:7-11) att sätta oss in i Herrens ”eviga evangelium”/”hans väg”/plan och målsättning. Inte gå egna vägar eller göra oss egna läror; teologiska experiment och relativ vidlyftighet. Vare sig det gäller judar eller greker (hednakristna), kan aldrig något bli mer djupt, närgånget och avgörande i tron som Jesus (Messias/Kristus). Inga handlingar kommer före att tro på Jesus. När därför Jesus säger i…”de syndar för de tror inte på mig”, då är träff i mitt i. Jesus är nåden, men också sanningen: ”Och Ordet [”Herrens väg”/beslut/berättelse/drama, reshith-derek, Sonen/Jesus] blev kött [mänsklig kropp] och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet som den Enfödde har från Fadern. Och han var full [uppfylld till bredden] av nåd och sanning.” (Joh 1:14)

I Kung 8:35-36 beskrivs en situation gällande folket i Israel: ”Om himlen stängs och regnet uteblir för att de har syndat mot dig, men de ber, vända mot denna plats, och prisar ditt namn och vänder om från sin synd eftersom du har ödmjukat dem, hör det då i himlen och förlåt dina tjänares och ditt folk Israels synd och lär dem den goda väg [tänk reshith-derek, Sonen/Jesus] de ska vandra. Låt det också regna över ditt land som du har gett ditt folk till arvedel.” Däremot blir det som tvivel och otro (kanske rent av som att söka uppmärksamhet) om man ihop med syskon i tron eller än mer offentligt, gång på gång ber om Guds förlåtelse å sina och andras vägnar gång på gång. Jag har hört en bedjare i bönemöten på ett ställe, upprepat be: ”Förlåt oss”! ”Förlåt oss!”...Men den bönen blir efter ett tag ihålig, och närmar sig en osund ovana. Den ligger också nära självrättfärdighet, då man ska göra sig till tolk för andras eventuella brister. Det bibliska materialet i avseende på detta, intar en annan attityd (jfr. 4 Mos 14:19, Matt 6:12, Rom 9:3). 

GUDS LEDNING

Men i saken om förlåtelse och Herrens hjälp, tar jag oss med till några ställen i Psaltaren: ”Herre, led mig i din rättfärdighet för mina förföljares skull, jämna din väg [tänk reshith-derek, Sonen/Jesus] för mig.” (5:9) – ”Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg [tänk reshith-derek, Sonen/Jesus] du ska vandra, jag vill ge dig råd och låta mitt öga vaka över dig.” (32:8) – ”Hoppas på Herren och håll dig på hans väg [tänk reshith-derek, Sonen/Jesus), så upphöjer han dig och du får ärva landet.” – ”Rannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta, pröva mig och känn mina tankar. Se, om jag är på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen [tänk reshith-derek, Sonen/Jesus]. 

Ovillighet att gå Guds väg är tyvärr vanligt förekommande. I Job 21:14 lyder det: ”De sade Till Gud: ´Låt oss vara! Vi har ingen lust att lära känna dina vägar [tänk reshith-derek, Sonen/Jesus].” Se också: ”Visheten [från Gud, dvs. Sonen] ska rädda dig från det ondas väg, från dem som talar det som är förvridet, som överger de rättas stigar [tänk reshith-derek, Sonen/Jesus] för att vandra på mörkrets vägar, som gläds över att göra det onda och fröjdar sig över ondskans förvrängningar, som följer krokiga stigar och går på villovägar.” (Ords2:12-15) Observera denna faktiska verklighet med uppmärksamhet: ”Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg. Men all vår skuld lade Herren på honom [Sonen/Jesus].” (Jes 53:6) Att knyta ihop med Hebr 3:10: ”Därför var jag vred på det släktet, och jag sade: De är ständigt vilsna i sina hjärtan, de känner inte mina vägar.”

Bibeln håller inte tillbaka från att presentera sanningen om att det pågår ett val, i vilket många väljer fel väg/vägar. Bla. beskrivs i 5 Mos 13:5, profeter och drömmare, som predikar folkets avfall från Herren. Dessa ville föra folket ”bort från den väg [tänk reshith-derek, Sonen/Jesus] som Herren din Gud har befallt dig att gå.” Hänvisar ännu en gång till, att i GT (GF) rör det sig om en ”förvägstro” på den kommande Jesus/Messias, och i NT (NF) går det över i en ”eftertro”/”nutro” på Jesus/Kristus. I Ords 14:12 poängteras: ”En väg kan verka rätt för en människa, men till slut leda till döden.” Och i Jes 55:8 är det skrivet: ”Mina tankar [tänk reshith-derek, Sonen/Jesus] är inte era tankar, och era vägar är in mina vägar [tänk reshith-derek, Sonen/Jesus], säger Herren.” Eller som det är tecknat i Hes 18:25: ”Ändå säger ni: ´Herrens väg [tänk reshith-derek, Sonen/Jesus] är inte rätt. ´Hör då ni av israels hus: Är inte min väg [tänk reshith-derek, Sonen/Jesus] rätt? Är det inte era vägar som inte är rätta?´” Enligt 1 Kor 2:16, är det möjligt att få vara med om, att tänka ”Kristi tankar”. 

MISSIONSHÄNDELSER

En falsk profet, en jude som utövade magi, är omtalad i Apg 13:6-12, vilken Paulus var tvungen att (i ett missionsuppdrag) ta itu med (se här v. 9-10): ”Saulus, som även kallades Paulus, uppfylldes av den helige Ande och spände ögonen i honom och sade: ´Du djävulens son, full av allt svek och bedrägeri och fiende till allt som är rätt! Ska du aldrig sluta att förvränga Herrens raka vägar [tänk reshith-derek Sonen/Jesus]?´” Det kan även gå till som i Apg 16:16-18 (Paulus på annan missionsresa): ”En gång, när vi var på väg till böneplatsen, möttes vi av en slavflicka som hade en spådomsande och skaffade sina herrar stora inkomster genom att spå. Hon följde efter Paulus och oss andra och skrek: ´De här människorna är den högste gudens tjänare! De förkunnar för er en väg [men Jesus är enda vägen] till frälsning!´ Så höll hon på i flera dagar. Men Paulus blev upprörd och vände sig om och sade till anden: ´Jag befaller dig i Jesu Kristi namn att lämna henne!´ Och i samma ögonblick for anden ut.” 

I ärendet är det också på sin plats att ignorera vad vi läser i 2 Petr 2:1-2: ”Men det fanns också falska profeter bland folket, liksom det även bland er kommer att finnas falska lärare som smyger in förödande irrläror. De ska förneka den Herre som har friköpt dem och dra plötsligt fördärv över sig. Många ska följa dem i deras lösläppthet, och för deras skull kommer sanningens väg [tänk reshith-derek Sonen/Jesus] att bli hånad.” Samt även Jud v. 11: ”Ve dem! De har gått in på Kains [brodermördarens] väg, de ha kastat sig ut i Bileams [den falske profetens] villfarelse mot betalning, de har gjort uppror som Kora [motståndaren till Mose ledarskap] och gått under.” 

FYRA SKAPELSEAKTER

Det är realistiskt att utifrån Bibeln, teckna upp i varje fall – fyra i ordningsföljd skilda skapelseakter (fem om ”nådastolshimlen”, den heligaste ”himlen” av det heligaste i ”tempelhimlen”, blev till genom en egen akt): Den första (1), då själva himlen som gudomlig dimension formades och när änglarna skapades, som det lyder i Neh 9:6: ”Du ensam är Herren. Du gjorde himlarna och himlarnas himmel [det heligaste av allt som heter rum] och hela dess härskara”. Och i Kol 1:16 är det skrivet: ”Han [Sonen/Jesus] är den osynlige gudens avbild, förstfödd före allt skapat, för i honom skapade allt i himlen och på jorden: synligt och osynligt, tronfurstar och herradömen, härskare och makter [hela änglavärldens olika gåtfulla väsenden/varelser]”. 

Om den andra (2) skapelsen står det att läsa i 1 Mos 1:1: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord”. När det i 2:1 skrivs: ”Så fullbordades himlen och jorden med hela sin härskara”, då är det förmodligen så att ”härskara” handlar om rymdens stjärnor snarare än änglar. Vilket Jes 40:26 framställer det som: ”Lyft blicken mot höjden och se: Vem har skapat allt detta? Det är han som för fram härskarna däruppe i räknade skaror [solsystem och vintergator]. Med sin stora makt och sin väldiga kraft nämner han dem alla vid namn – ingen enda av dem uteblir [Gud har sina okända evighetsnamn på de planeter mänsklighetens astronomi registrerat och namngivit, och på de planeter som ännu inte upptäckts men anats; enligt prognos beräknas existera].” Gud ligger för övrigt evighetsföre, i allt som kan stämplas med: ”Made in Kingdom of God”. 

Sedan för det tredje (3), den gudomliga handling som gör en syndig människa till en ”ny skapelse”, jfr. 2 Kor 5:17: ”Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit.” Som faderns ord i liknelsen om den förlorade sonen, efter att denne märkt/stukad av synden återkommit från främlingslandet (Luk 15:24): ”…min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen…”  

Och som en fjärde skapelse (4), den nydaning av himmel och jord som bla. presenteras i 2 Petr 3:13: ”Men efter hans löfte ser vi fram emot nya himlar och en ny jord där rättfärdighet [absolut och evigt] bor.” Samt som det är skrivet i Upp 21:1-2: ”Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Den första himlen och den första jorden [se skapelse 2] var borta. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad [himmelskt förhärligad] för sin man [Sonen/Jesus, reshith-derek].” 

SKADOR 

Den första (1) ”skapelsen” blev skadad genom syndafallet bland änglarna i himlen, och därför behövde den delen/sidan av himlen renas [Hebr 9:23b] Den ursprungliga änglavärlden är sedan dess delad i goda (med Jesus som Överherden, det slaktade Lammet, Lejonet av Juda, Herrarnas Herre, Kungars kung) och de onda (med den fallne ängeln: Lucifer/ Draken/Satan, som ond, falsk och våldsam härskare). Den andra (2) blev skadad genom syndafallet i Edens lustgård, vilket bla. framgår av Rom 8:20: ”Skapelsen [mänskligheten, natur- och djurriket/ flora och fauna] har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom [den Onde/Ormen/Djävulen] som lade den därunder.” Samt, se 8:22: ”Vi vet att hela skapelsen gemensamt suckar och våndas”. Vidare 3:23: ”Alla [människor] har syndat [Adam och Eva som dörröppnare av synden] och saknar [den ursprungligt fullkomliga] härligheten från Gud.” 

I fråga om den tredje (3) skapelsen, den nya födelsens under för människan: frälsningen/försoningen/”härligheten från Gud – kan inte i sin karakteristik som Guds livskälla bli skadad; alltså det som i sig är nya födelsens under. Men den skada vi människor bär på och Satans frestelser, kan skada den frälsta människans vilja till att tro, och ”förmågan” att i alla lägen hålla fast vid det upplevda Ordet. Men hjälpen är nära i två meningar: ”Mina barn, detta skriver jag till er för att ni [1) inte ska synda. Men om någon syndar, har vi [2] en som för vår talan inför Fadern: Jesus Kristus, den rättfärdige [Sonen som frälste oss]. 

Han är försoningen för våra synder” (1 Joh 2:1-2). När vi läser i Hebr 7:24-25, så låter det: ”Men Jesus lever för evigt, och därför har han ett prästämbete [fått av Fadern: präst betyder, i judisk och kristen kontext, att föra inför Gud] som är evigt. Därför kan han också helt och fullt frälsa dem som kommer till Gud genom honom”. Och undervisningens och föredömets resultat ställs i fokus av Paulus i 2 Kor 3:3: ”Det är uppenbart att ni är ett Kristusbrev skrivet genom vår tjänst, inte med bläck utan med den levande Gudens Ande, inte på tavlor av sten utan på tavlor av kött i era hjärtan [detta skrivna vill komma ut och bli känt].”  

Den fjärde (4) skapelsen förblir gudomligt intakt i evighet: ”Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Den första himlen och den första jorden var borta” (Upp 21:1). Och han [tydligen Sonen] som satt på tronen sade (v. 5-7): ”´Se, jag gör allting nytt.´ Och han sade: ´Skriv, för dessa ord är trovärdiga och sanna.´ Sedan sa han till mig:´ Det har skett: Jag är A [pre(för)-evigheten] och O [post(efter)-evigheten], begynnelsen och änden.´” 

MELKISEDEK OCH JOB

Den i bla. 1 Mos 14:17-20, omskrivne kungen och prästen från 1900 f.Kr. Melkisedek (namnet är en sammansmältning av hebreiska och arameiska med betydelsen: ”min kung är rättfärdig” eller ”rättfärdighetens kung” och gudsmannen Job (arameiskt namn, med innebörden: ”ansatt”/”förföljd” eller ”var är fadern”). Men intressant är att hebreiskan i sin tur har ordet jobel (ordlek: Job-el) med betydelsen ”jubelår”, vilket mycket väl skulle kunna vara aktuellt om Jobs namn – eftersom hans liv, precis som i förebildande syfte på Jesus Kristus, slutade i jublande lovprisning – och därmed en del i Guds reshith-derek (”väg”/tanke/plan/målsättning/berättelse). Först utkorelsen/ kallelsen, därefter kampen/ lidandet och slutligen framgången/segern. 

Om Melkisedek, kungen och prästen, går det ju inte att i Bibeln utläsa särdeles mycket om. Om han hade semitisk bakgrund får vi inte rakt av veta, utan hans historia är fördold [men det rör sig inte om något mystiskt eller grått dunkel] som det också framgår av Hebr 7:3: ”Han står där utan far, utan mor och utan släktregister. Hans dagar har ingen början och hans liv har inget slut, han är som Guds Son [förebildade Sonen, men samtidigt också efterbildade honom] och förblir präst [Melkisedeks kallelse blev lik Jesu osynliga kallelse, som innebar att vara ”född”/”framstigen” i himlen [återkommer som sagt i ämnet], men medan Jesu prästkallelse på jorden fortsatt gäller i himlen, är Melkisedeks kallelse avslutad på jorden men ihågkommen i himlen – jfr. ”en sky av vittnen”, Hebr 12:1, och att ”lysa som himlavalvets ljus…för alltid”, Dan 12:3, eller ”lysa som solen [i rättfärdighet för evigt] i sin Fars rike”, Matt 13:43.   

Och Jobs historiska bakgrund (1:1), ger oss heller inte Bibeln mer än fragmentariska uppgifter om: ”I landet Us [troligtvis ökenområdet nordost eller sydost om Israel] levde en from man som hette Job. Han var en from man som fruktade Gud [ingen antydan om judisk härkomst, men hans total ålder talar för att han levde i patriarken Abrahams tid] och undvek det onda.” I Hes 14:12-20, blir den troende Job tillsammans med två andra gudsmän rekommenderade för sin rättfärdighet, men likväl vore de tre otillräckliga för ett straffs borttagande, om Gud dömde ett land för dess synd: ”Om dessa tre män fanns i landet: Noa (2400 f.Kr), Daniel (500 f.Kr) och Job, så skulle de genom sin rättfärdighet bara rädda sina egna liv, säger Herren Gud.” Jobs placering i texten, skulle kunna antyda att han levde i anslutning till eller efter Daniel. Men mer talar för att han var samtida med Abraham, Isak och Jakob (2000-1800 f.Kr.) – och levde därmed samtidigt som att Melkisedek var kung och präst i Salem [sedemera Jerusalem]. 

KAMP OCH SEGER

Det blir inte mycket sagt om Melkisedeks kamp och seger, till skillnad från Jobs. Men så är han inte heller en lika klar förebild till Jesus Messias/Kristus just i denna sak. Men visst finner bibelläsaren något väsentligt i 1 Mos 14:17-20 (men läs hela kap. 14 för förståelsen skull), då frågan om framgång blir ställd till texten: ”När Abram, hade kommit tillbaka efter att ha slagit Kedorlaomer [den persiske elamiten] och kungarna som var med honom [strid mellan härskande elamiter och de undertryckta sodomiterna som gjort uppror], gick Sodoms kung [som på sin förlustflykt från Kedolaomer tagit Abrams brorson Lot tillfånga – men som därpå lidit nederlag mot Abram, då denne med 318 av sina mest erfarna män räddade Lot] ut för att möta honom [till dikterad fredsförhandling] i Shavedalen, det vill säga Kungadalen. 

Och Melkisedek, kungen i Salem [som var en stad västerut från Kungadalen vars kung inte var inblandad i kriget], lät bära ut bröd och vin [med stor säkerhet den första ”nattvarden”, och därmed en profetisk hänvisning till Sonen/Jesus; tänk reshith-derek]. Han var präst åt Gud den Högste, och han välsignade Abram och sade: ´Välsignad vare Abram av Gud den Högste, skapare av himmel och jord! Och välsignad vare Gud den Högste, som gett dina fiender [på grund av det man gjort mot Lot, samt vad för synd som pågick i Sodom och Gomorra] i din hand!´ Och Abram gav honom tionde av allt [men inte av det ”hedniskt orena bytet” från segern, det fick Sodoms kung göra vad han ville med, se hela kap. 14].” Nog går det att spåra något av både kamp och seger i ovanstående om Melkisedek. Begrunda vad som kan ha pågått inom kungen/prästen, när han (1) lät sitt folk förbereda ”nattvarden” – och därpå (2) lät sitt folk bära ut bröd och vin (tänk reshith-derek, Sonen/Jesus) till Abram och hans mannar. 

Då det kommer till Job, utifrån frågan om kamp och seger (förebildande till hur det skulle bli för Sonen/Jesus; tänk reshith-derek), förstår man något av hur stort lidande han först fick gå igenom – om vi tar del av hur Jobs tre vänner erfor det när de kom för att visa honom deltagande och trösta (Job 2:12-13, men se hela kap. 1-2): ”Men när de på avstånd fick se honom och inte kunde känna igen honom, brast de i gråt och rev sönder sina mantlar och kastade stoft [mull/sand/aska] mot himlen över sina huvuden. Sedan satt de med honom på marken i sju dagar och sju nätter utan att någon av dem sade ett ord till honom, eftersom de såg att hans plåga var mycket stor.” 

Men på kampen och lidandet följde seger: ”Och Herren välsignade slutet av Jobs liv mer än dess början. Han fick 14 000 får, 6 000 kameler, 1 000 par oxar och 1 000 åsneston. Han fick också sju söner och tre döttrar. Den första dottern kallade han Jemina [”Liten duva”), den andra Kesia [”Kanel”] och den tredje Keren-Happuk [”Sminkhorn”]. I hela landet fanns inga kvinnor så vackra och Jobs döttrar. Och deras far gav dem arv tillsammans med deras bröder. Därefter levde Job hundrafyrtio år och fick se barn och barnbarn i fyra led. Sedan dog Job, gammal och mätt på att leva.” (Job 42:12-16)

FÖREBILDER PÅ JESUS

Här lite om Job, i profetisk illustration om Jesus (Jes 53:10-12): ”Det var Herrens vilja att slå honom och låta honom lida. När du gör hans liv till ett skuldoffer, får han se avkomlingar och leva länge [evigt] och Herrens vilja ska ha framgång genom hans hand. Genom den möda hans själ har utstått får han se [gå tillbaka i studiet till sidan 10, och fundera över Sonens upphov till åtta gudomliga verk] och bli tillfreds. Genom sin kunskap förklarar min rättfärdige tjänare de många rättfärdiga, och han bär deras skulder. Därför ska jag ge honom de många som hans del, och de starka ska han få som byte, eftersom han utgav sitt liv i döden och räknades bland förbrytare, han som bar de mångas synd och gick in i överträdarnas ställe.” Läs också, för att förstärka, även 53:1-9. 

Alltså, det är ganska svårt – att i somligt av det Bibeln ger, komma åt sådant som har med Guds ”väg”; reshith-derek, Sonen/Jesus att göra. Herren går ibland åtkomligt/synligt, och andra gånger helt dolt. Vi kan inte välja mänsklig logik eller algoritmer, för att begripa Gud, bibelordet eller för att kunna se hans ”väg”. Det betyder att den som önskar ta tills sig hans ord och vandra ”med honom”, måste välja att tro på andliga oförklarligheter. Att räkna in Melkisedek och Job som en del av Guds reshith-derek, Sonen/Jesus, är exempel på detta: ”När vi nu har en så stor sky av vittnen omkring oss [goda minnen av föregångare], låt oss då lägga bort allt som tynger och särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp vi har framför oss. Och låt oss ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare.” (Hebr 12:1-2)

När tvivlande teologer försöker ”tvinga” fram egna svar i Bibeln, eller menar sig finna svar – som sänker tilltron till den heliga Skrift, då är de ute i ett motstånd till Gud och inte inne på hans ”väg”; reshith-derek, Sonen/Jesus. Det blir tom. av somliga förespråkare av sk. ”källkritik” framställt som så, att Job tex. inte har funnits som historisk faktafigur, utan endast som en litterär skapelse, för att få till en intressant bibelskrift. Att ge sig i kast med att ”tillrättalägga” Bibelns texter, är symtomatiskt för teologi som gått i syntes med den sk. ”historiskvetenskapliga teologin”. 

Både Melkisedek och Job, är var för sig, och på olika områden, förebilder på den kommande Jesus Messias/Kristus. Melkisedek, från sitt kall, särskilt rörande kung och präst (överstepräst) och Job främst gällande lidande och rättfärdighet. Men när det alltså kommer till bakgrund, är det likvärdigt. Som deras historik saknar uppväxt och identifierbar adress, så kan vi säga att Jesu överjordiska ”historia” också ligger i det fördolda. Jesu jordiska födelse i Betlehem (människoblivande) som jude och hans släktled inom kung Davids ätt, är inte den ursprungligaste och inte heller den verkligt avgörande. Och som Melkisedeks och Jobs historia saknar ”nationalitet” och säker adress, är Jesu överjordiskhet utom mänskligt räckhåll. Vi måste ner i reshith-derek, i det djupaste/underliggande lagret om Sonen/Jesus, för att finna bäring åt tron när attackerna haglar. 

LIKT EN ANDNING

Det är sant, det är bibliskt, att evigheten inte har någon början och inget slut. Evigheten startade aldrig och stänger heller aldrig av, men är ändå inte statisk: stillastående, som en damm utan in- och utflöde. Nej, evigheten är pågående, och uttrycket ”evigheters evighet” mm. av samma slag – kan tolkas som en pendel- eller vågrörelse, eller likt en vind som kommer och drar vidare; som att evigheten ”andas”, blåser in och ut: pre(in)…post(ut). I den treeniga gudomligheten (skrivet i ett namn: Herren eller Gud), kan (1) Fadern liknas vid den som har ”vägbeskrivningen”; som sitter med ”handboken”/”guiden”. Sonen (2) kan beskrivas för den förverkligar ”resan”/”realiserar”; är ”drivmedlet”/”offret”. Och (3) den helige Ande, i sin tur, är den som gestaltar ”evigheten”; ”rörelserna”/”händelserna”. Det handlar om gudomlighetens ”stora berättelse”. 

I NT, och därigenom på ett extra sätt för oss i nutid, betecknar vid överföring från GT – det hebreiska reshith-derek, alltså inget mindre än Sonen/Jesus. Som det så klarläggande lyder i Joh 14:6 av Jesus om sig själv: ”Jag är vägen, sanningen och livet.” Det är troligt att detta uttalande av Jesus, var själva orsaken till att man i den första kristna tiden/den apostoliska, namngav de troende på hånfullt sätt; klangen på öknamnet ”Vägen” var negativ. Se Apg 9:2: ”Saulus, som fortfarande andades hot och mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen och bad att få med sig brev till synagogorna i Damaskus. Om han kunde finna några som tillhörde Vägen, män eller kvinnor, skulle han få fängsla dem och föra dem till Jerusalem.” 

”DEN VÄGEN”

Och i Apg 19:8-20 heter det om Paulus i missionstjänst: ”Sedan gick han [den omvände Saulus] till synagogan och förkunnade frimodigt under tre månaders tid. Han samtalade med dem [sitt eget folk: judarna] och försökte övertyga dem om det som hör till Guds riket [tänk reshith-derek, Sonen/Jesus]. Men några förhärdade sig och ville inte tro utan talade illa om Vägen inför hela församlingen. Då lämnade han dem och tog lärjungarna med sig och höll samtal varje dag i Tyrannus hörsal. Detta pågick under två års tid så att alla som bodde i Asien, judar och greker, fick höra Herrens ord.” Kontentan förutom seger, blev förföljelse: ”Vid den tiden bröt det ut ett stort upplopp med anledning av Vägen.” (19:23). 

I anslutning till ovanstående, kan också hämtas från Paulus försvarstal inför romerska makthavare i Jerusalem (22:3-4): ”Jag är jude, född i Tarsus i Kilikien och uppväxt här i staden. Vid [rabbi] Gamaliels fötter blev jag grundligt undervisad i våra fäders lag, och jag var lika ivrig att tjäna Gud som ni alla är i dag. Jag förföljde den Vägen ända till döds och grep både män och kvinnor och satte dem i fängelse.” 

I sitt fortsatta försvarstal (24:14-16, 22) säger Paulus: ”Men detta bekänner jag för dig [ståthållare Felix]: att jag enligt Vägen, som de [illvilliga] kallar en sekt, tjänar mina fäders Gud på så sätt att jag tror på allt som står skrivet i lagen och hos profeterna [tänk att det främst anspelar på reshith-derek, Sonen/Jesus här]. Och jag har samma hopp till Gud som de, att både rättfärdiga och orättfärdiga ska uppstå en gång [på grund av Sonen/Jesus]. Därför strävar jag också själv efter att alltid ha ett gott samvete inför Gud och människor…Felix, som mycket väl kände till Vägen, sköt nu upp rättegången och sade: ´När befälhavaren Lysias kommer hit ner [från Antipatris, 30 km norr om Jerusalem] ska jag avgöra målet.´”

MYSTERIET ÄR LÖST

Talet är nedräknat. Vi har ett resultat. Mysteriet är löst. Svaret är alltid Jesus. Han är Guds ”väg”, reshith-derek från pre(för)-evigheten. Och vi människor [troende) är inbjudna/kallade att vara Guds medvandrare på den ”Vägen”. Som det heter i Hebr 2:1-4: ”Därför måste vi så mycket mer ta tvara på det vi hört, så att vi inte driver bort med strömmen. För om redan det ord som gavs oss genom änglar stod fast och varje överträdelse och olydnad fick sitt rättvisa straff, hur ska vi då komma undan om vi inte bryr oss om en sådan frälsning? Den förkunnades först av Herren och bekräftades sedan för oss av dem som hört honom. Även Gud gav sitt vittnesbörd, genom tecken och under och olika kraftgärningar och genom att dela ut den helige Ande efter sin vilja.” 

Det hela ska bedömas fullskaligt både utifrån syndafallet i änglavärlden och människosläktets syndafall. Lyssna till Paulus i Gal 1:8: ”Men även om vi själva [en risk på grund av att vi kämpar mot syndafallet] eller en ängel från himlen [i en följd av det tidigare syndafallet bland änglar] skulle ge ett annat evangelium än det vi predikat, så ska han vara under förbannelse.” Det tyder på att det realistiskt sett, skulle kunna stiga ner en ”fallen” ängel [demon] från himlarymderna till jorden/till kristenheten och, i skepnad av en ”ljusets ängel” (2 Kor 11:14), söka förfalska budskapet om Jesus; om reshith-derek, Sonen/Jesus. Räddningen för oss är inte att den kristna förkunnelsen lägger sig på ytan om Jesus, för det räcker inte i längden; i prövningar och i världens förakt. Nej, men ju djupare vi av Anden låter oss föras ner i Bibelns ord mot den allra första ”början”; den ursprungliga ”förstlingsvägen” i Ords 22: dvs. ner i reshith-derek – kommer vi åt källan/det himmelska livselixiret: Sonen/Jesus. Han överträffar all existens, och allt vad som kan ges namnet helighet, härlighet, vishet, makt och kraft.  

EVANGELIUM

Det är ur detta evighetens evangelium frälsningskallelsen går ut, stadfäst och återvänder till. Ja, det är även härur/härifrån Guds ”väg” börjat som mynnat ut i Jesu Golgataseger, med kallelser till gudomliga uppgifter (tjänstegåvor) sker – som det står skrivet i tex. Ef 4:11 (om vad Jesus bla. utförde i sin ande då hans kropp låg i graven): ”…han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare”. Denna uppräckning, de från den grekiska grundtexten översatta funktionerna, kan utan att det görs våld på texten, överföras och omskrivas exempelvis till: missionär, präst, pastor, föreståndare, äldste, predikant, diakon, församlingsledare, teolog, pedagog, mm. – bara innehållet bevaras och förklaras. 

Man tar emot Sonen/Jesus i sitt liv, för en fortsättning på frälsningsvägen. Och man tar emot den helige Ande, för en fortsättning i Andens liv. Samt har någon fått en kallelse till tjänst, är den också med fortsättning följer. För som det är skrivet i Rom 11:29: ”Gud ångrar inte sina gåvor och sin kallelse”. Den troendes ”lilla berättelse”, får en plats i Guds ”stora berättelse”/”drama”. 

EN BEKÄNNELSE

Beträffande mig själv, bekänner jag mig både som frälst och som predikant, i en efterföljelse och i ett medvandrarskap till Gud på hans pre(för)-eviga ”väg”: reshith-derek, Sonen/Jesus. Min ”lilla berättelse” är uppkopplad till himlens ”stora berättelse”. Med Bibeln som underlag, kan vi vara långt inne tidens avslutning, och därmed vara nära då Antikrists kännetecken blir alltmer uppenbara i geopolitiken, genom i AI-vetenskapen och på moralens och etikens område. Ja, det kan betyda att den specielle Herrens ängel, utsedd för det högheliga uppdraget, nu har startat att flyga uppe på himlafästet/rymdsfären med det eviga evangeliet. 

Kanske sker denna flygfärd, som en Guds bekräftelse inför den onda andevärlden i himlarymderna (Ef 3:10, 6:12), vad som gäller/vem som är Segraren. Ängeln flyger troligtvis osynligt i en omloppsbana inom ett stråk, ovanför jorden eller ovanför vårt solsystem. Ängeln kan också ha som uppdrag, att förbereda fältet/den precisa ”skyn” för Jesus återkomst. Om det inte var en spekulation att judarna skulle återfå sitt land och bli en nation igen (vilket alltså inträffade 14 maj 1948 klockan 16.00), är detta med ”den flygande ängeln” inte heller en spekulation. Herren avgör ”flygtiden”: starten, färden och landningen.

När sedan Jesus kommer för att hämta sin ”brudskara”, då stiger han hastigt och med kraft ner från/ur ”himlarnas himmel” – far utan skyddande och bärande kapsel rätt igenom sin taklösa rymdskapelse, och rakt igenom ondskans domäner i himlarymderna: ”Se, han kommer med molnen” (Upp 1:7). Och i Tess 4:13-18 lyder det: ”Vi säger er detta enligt ett ord från Herren: vi som lever och är kvar [bla. jag Paulus: vilken radikal förväntan] till Herrens ankomst ska alls inte komma före de insomnade [som dött i tron]. När en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då ska Herren själv komma ner från himlen, och de som dött i Kristus ska uppstå först. Därefter ska vi som lever och är kvar [!] ryckas upp bland skyar tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så ska vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord.” 

EVIGHETSDJUP

I mötet med världen: syndens kulturer, falska religioner och nedtonade bibliska sanningar/läror, är det inte lätt att övervinna – om man inte har evighetsdjup i sin tro och evighetsdjup grund att stå på och förmedla utifrån. ”Trendkristendom” räcker inte mer än en stund. Och att ”omstrukturera” sin tro så den bättre passar för samtidens kulturer och livsstilar, är ingen lösning. Nej, märk att från evighetens ”morgon” räknat – går ”Guds väg”: reshith-derek (fram och ut), vilket inte är någon annan/annat än Sonen/Jesus. Det är inte det hebreiska som avgör, utan den verklighet som grundtexten förmedlar. I Ords 8:22-30, med reshith-derek (hebreiska som alltså inte behöver citeras i realtid vid predikan), ligger hela frågan om Sonen/Jesus, Messias/Kristus besvarad. Detta ur-första om honom, genomsyrar hela Bibeln, GT som NT. Och det är ingen annan än just Sonen/Jesus som i Uppenbarelseboken är värdig att öppna bokrullen i Guds hand, då den handlar om honom. Missa inte att läsa hela det femte kapitlet.  

Kallelse/inbjudan till frälsning och tjänst för Gud, bärs och går i detta nu ut överallt genom himlens många möjligheter. Så kan den stora himmelska ”berättelsen”/”historien” dra in ditt om mitt ”lilla drama”, som om den vore en del i gudomlighetens ”stora” – redan från pre(för)-evigheten. Tron står och faller med Jesus. Man behöver veta vem och vad man tror på (2 Tim 1:12) – så att man i alla situationer och i varje tid, har en bärande/tryggad teologi att stå på och ge vidare från. Bibelläraren, teologen och förkunnaren, har ett särskilt ansvar att inte sakna grundläggande täckning för sin övertygelse. Inte minst nu, nära in på Jesu återkomst och tidens avslutning. Och den som tror på Jesus ”ska inte stå där med skam”. Här tredubbelt säkrat genom följande texter (Rom 9:33, 10:11, 1 Petr 2:6). 

#Bibeln #Skapelsen #Guds ord #Tro #Vetenskap #Universum #Rymden #Frälsning #Abraham #Treenigheten #Peter Nilson #Astronomi #Teologi #Gud #Jesus #Anden #Evighet #Vishet #Psalm #Skapelseberättelse #Bibelstudium #Tro och vetenskap

1 kommentarer

Lars-goran Marklund - 07/05-25 13:44
Varför måste det vara så komplicerat?
Naturen är ❤️Guds skapelse. 💖Jesus Kristus kom till jorden för att Öppna ögonen och hjärtat för Herren. Närma dig 💥Herren 💥 då närmar sig ❤️Gud dig. Ett jordeliv ska bestå av Tro. Tio budorden hjälper att ändra tankarna.
Bra ❤️

Kommentera